Blyg jävel..!!
Och nej jag är inte gamla vanliga Sandra känner jag, Inte alls lika glad. :( Jag hatar det jag vill inte vara sån...
Jaa det är ensamt och jävligt. Nej då, hum!
När jag stog och diskade idag kom katten och strök sig vid mina ben och satte sig bredvid mig med en blick som inte går att förklara<3. Dååå kände jag att nån va vid min sida, ett litet djur bara helt sjukt. Jag kunde inte hålla tårarna inne. Dom tårarna jag gått och väntat på i några dagar nu.
Med tanken på att jag känner mig som en rutten skit för alla, Jag syns bara för 3-4 personer men det är väl bättre än inget.
Och jag vet att han fattas, inte lite jag saknar honom. Ja från första gången jag såg honom kände jag bara, det är något jag inte kommer kunna slita mig ifrån, och visst var det så. Och nu verkar jag inte få kontakt med honom längre?? Iaf har jag gjort några försök nu. Ja jag gilla honom verkligen, aldrig haft en sån känsla som jag har nu för en person. Hum..
Och jaa jag är för feg för att ta kontakt genom att ringa nu i det här tillfället.. Känner mig som en idiot. Och jag vet typ heller inte riktigt vad jag har gjort för att det har blivit så här... ='/
Jag blir så lätt rädd. För att göra fel. Och jag har nog redan gjort fel.
Sist han var här, jaa rent utsagt helt jävla underbar kille helt perfekt, det var han, men jag visste inte om han tyckte samma sak om mig. Jag har aldrig egenligen vetat vad andra tyckt om mig efter som jag har vart den där onslynliga som alltid gått i andra hand från förskolan till 9:an ja en sån där äcklig tönt som dom felsta gnabbat på..
Jag var tyst och försökte inte synas ionödan. Och det har gjort mig till den person jag är idag, jag är inte den personen jag vill vara egentligen och det är så svårt att ändra på, visst jag är inte lika blyg som förr men det sitter fortfarande i,.. Och jag hatar det!!!
Som den tiden då jag var så rädd för livet att jag knapt visste vad jag egentligen gjorde här? Så rädd att jag inte kunde äta!!! Jag mins det så väl.
Det finns en person som visat mig liiiiiite kärlek, Men efter Knapt 1 månad dög jag inte mer. Så ja vad ska jag tro? jag är fortfarande rädd.
Och nej jag mår inte så mycke bättre av att se ut så som jag gör i ansiktet. Jag skäms över mig själv Alltid när jag är utan smink, Tönt säger väl dom flesta nu. Men när folk påminner mig om hur jag ser ut när jag går utan smink så käns det inte nå spec. vidare...
Han är det första jag tänker på när jag vaknar, flera gånger om på dagen och det sista jag tänker på innan jag somnar<3
Jaa det är ensamt och jävligt. Nej då, hum!
När jag stog och diskade idag kom katten och strök sig vid mina ben och satte sig bredvid mig med en blick som inte går att förklara<3. Dååå kände jag att nån va vid min sida, ett litet djur bara helt sjukt. Jag kunde inte hålla tårarna inne. Dom tårarna jag gått och väntat på i några dagar nu.
Med tanken på att jag känner mig som en rutten skit för alla, Jag syns bara för 3-4 personer men det är väl bättre än inget.
Och jag vet att han fattas, inte lite jag saknar honom. Ja från första gången jag såg honom kände jag bara, det är något jag inte kommer kunna slita mig ifrån, och visst var det så. Och nu verkar jag inte få kontakt med honom längre?? Iaf har jag gjort några försök nu. Ja jag gilla honom verkligen, aldrig haft en sån känsla som jag har nu för en person. Hum..
Och jaa jag är för feg för att ta kontakt genom att ringa nu i det här tillfället.. Känner mig som en idiot. Och jag vet typ heller inte riktigt vad jag har gjort för att det har blivit så här... ='/
Jag blir så lätt rädd. För att göra fel. Och jag har nog redan gjort fel.
Sist han var här, jaa rent utsagt helt jävla underbar kille helt perfekt, det var han, men jag visste inte om han tyckte samma sak om mig. Jag har aldrig egenligen vetat vad andra tyckt om mig efter som jag har vart den där onslynliga som alltid gått i andra hand från förskolan till 9:an ja en sån där äcklig tönt som dom felsta gnabbat på..
Jag var tyst och försökte inte synas ionödan. Och det har gjort mig till den person jag är idag, jag är inte den personen jag vill vara egentligen och det är så svårt att ändra på, visst jag är inte lika blyg som förr men det sitter fortfarande i,.. Och jag hatar det!!!
Som den tiden då jag var så rädd för livet att jag knapt visste vad jag egentligen gjorde här? Så rädd att jag inte kunde äta!!! Jag mins det så väl.
Det finns en person som visat mig liiiiiite kärlek, Men efter Knapt 1 månad dög jag inte mer. Så ja vad ska jag tro? jag är fortfarande rädd.
Och nej jag mår inte så mycke bättre av att se ut så som jag gör i ansiktet. Jag skäms över mig själv Alltid när jag är utan smink, Tönt säger väl dom flesta nu. Men när folk påminner mig om hur jag ser ut när jag går utan smink så käns det inte nå spec. vidare...
Han är det första jag tänker på när jag vaknar, flera gånger om på dagen och det sista jag tänker på innan jag somnar<3
Kommentarer
Postat av: Ullis
Men snälla lilla gumman, du är ju jätte fin! Va stolt över dig själv.
Postat av: Sandra
<3
Trackback
